Den humanitära krisen i Medelhavsområdet: En översikt över situationen
Malta, en liten önation i Medelhavet, är en viktig inkörsport till Europeiska unionen och spelar därför en viktig roll i sök- och räddningsinsatser (SAR) i regionen. Trots sina begränsade resurser täcker Maltas stora SAR-region en betydande del av Medelhavet, inklusive områden som ligger närmare italienska hamnar än Malta självt.
Varje år riskerar tusentals migranter sina liv när de korsar Medelhavet i jakt på ett bättre liv. Tyvärr hamnar många av dem i sjönöd och utsätts för ofattbara påfrestningar och faror.
Det är därför som FN:s havsrättskonvention har kodifierat en ovillkorlig skyldighet för alla nationer att hjälpa dem som är i sjönöd. Denna skyldighet att tillhandahålla räddningstjänster definieras ytterligare i Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konvention om efterforskning och räddning (SAR), som garanterar att efterforsknings- och räddningsinsatser kommer att samordnas av SAR-organisationer i varje region, var som helst i världen.
Det maltesiska SAR-ansvaret: En fråga om definition
IMO har delat in världshaven i 13 sök- och räddningsområden. Varje område har så kallade SAR-regioner (SRR) inom sig. Malta, som ligger mitt i Medelhavet, har en extremt stor SAR-region som täcker över 260 000 kvadratkilometer, jämfört med dess faktiska storlek. Inom denna SAR-region har Malta åtagit sig att tillhandahålla hjälp och bistånd. Men om Malta får kännedom om en nödsituation som har inträffat utanför dess SAR-region, är Malta skyldigt att vidta omedelbara åtgärder och meddela det Rescue Coordination Center (RCC) som är ansvarigt i det området.
SAR-konventionen kräver att nationer samarbetar och säkerställer att befälhavare som uppfyller sina skyldigheter att rädda personer i nöd befrias från skyldigheter med minimal avvikelse från sin planerade rutt. Det pågår en diskussion om RCC:ernas skyldighet att tillhandahålla en "säker plats" där människor kan gå i land och få hjälp.
Men varför är just denna formulering så viktig? Det kommer att bli tydligt om en minut.
Låt oss reda ut några definitioner!
Om vi vill definiera det kontroversiella begreppet "säkerhetsplats" måste vi vara ärliga och säga att det inte finns någon sådan.
Trots detta är begreppet "säker plats" en kritisk fråga vid sök- och räddningsinsatser (SAR) till sjöss, särskilt i fall som rör migranter och flyktingar. IMO:s SAR-konvention, som reglerar sådana insatser, ger ingen tydlig definition av detta begrepp. Den anger inte heller vilken stat som är ansvarig för att tillhandahålla bistånd i en viss situation.
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har antagit "Guidelines on the Treatment of Persons Rescued at Sea" för att ge stöd vid tolkningen av skyldigheten att lämna bistånd till sjöss.
Enligt dessa riktlinjer definieras en säker plats som "en plats där räddningsinsatserna anses vara avslutade. Det är också en plats där de överlevandes liv inte längre är hotat och där deras grundläggande mänskliga behov (såsom mat, skydd och medicinska behov) kan tillgodoses."
Vissa anser att kuststatens skyldighet att tillåta landstigning i sitt land är underförstådd i SAR-konventionen. Detta innebär att en säker plats inte kan anses vara "säker" för flyktingar bara för att nödsituationen till havs har förhindrats. Istället anses en plats vara säker först när non-refoulement garanteras, vilket innebär att de som räddas inte kommer att återsändas till en plats där deras liv eller frihet hotas.
För att göra denna mycket komplicerade mening mer bokstavlig kan vi titta på en enkel teoretiskt exempel. Tänk dig att du har räddat nödställda personer från ett sjunkande fartyg mitt ute i Stilla havet. På vägen till destinationshamnen finns det flera öde öar, där du sätter i land de räddade personerna och sedan fortsätter ditt fartyg på sin glada väg. Teoretiskt sett är personerna inte längre i nöd, eftersom de inte längre riskerar att drunkna. Men skulle du betrakta denna öde ö som en "säker plats"? Du lämnar dem utan vatten, mat, sjukvård eller transportmedel så att de fritt kan lämna ön där du satte i land dem. Skulle du ändå lämna dem där? Förmodligen inte.
Detta exempel skulle kunna överföras till situationen i Libyen, även om det måste påpekas att situationen är mycket mer komplex än den på en öde ö. Trots antagandet av IMO:s riktlinjer har principerna för landstigning inte framgångsrikt införlivats i SAR-konventionen, vilket leder till förvirring och meningsskiljaktigheter mellan kuststater om deras skyldigheter att tillhandahålla en säker plats och tillåta landstigning.
Den diplomatiska konflikten mellan Malta och Italien: tvisten om landstigning
Ett ämne som har upprepats om och om igen i media är den pågående diplomatiska konflikten mellan Malta och Italien om räddningsinsatser och landstigning av migranter som räddats till havs. Malta är skyldigt att se till att personer som räddats inom dess SAR-region landstiger i närmaste säkra hamn. Italiens uppfattning om landstigning i SAR-regimen är att den ska ske i den stat som ansvarar för SAR-regionen.
Detta har lett till ständiga tvister om vilken stat som är ansvarig för räddningsinsatser och landstigning, särskilt i fall där personer räddas inom Maltas SAR-region men befinner sig närmare Italien.
Malta godkände inte heller 2004 års riktlinjer för efterforskning och räddning till sjöss, som var avsedda att skapa en ram för samordnade SAR-operationer och främja en snabb landstigning av räddade personer. De skulle ha gjort Malta ansvarigt för nästan varje SAR-insats i regionen. Malta godkände inte heller riktlinjerna för behandling av personer som räddats till havs, trots att de är avsedda att ge vägledning om hur räddade personer ska hanteras, inklusive var de ska landstigas.
För att sätta detta i perspektiv. En nödsituation inträffar i Maltas sök- och räddningsregion (SRR), men platsen för händelsen ligger närmare Lampedusa. Malta skulle anse att eftersom nödsituationen befinner sig i deras SRR är det deras skyldighet att se till att de räddas, men de räddade personerna bör sedan gå i land i närmaste säkra hamn - vilket innebär Lampedusa. I jämförelse med detta anser Italien att eftersom nödsituationen har uppstått i Maltas sök- och räddningsregion, bör de både samordna och tillhandahålla landstigningshamnen - på Malta.
Malta vid vägskälet: Söker lösningar på utmaningar vid landstigning
För att ta itu med dessa utmaningar har Malta undertecknat ett samförståndsavtal med Libyen om att samordna och stödja varandra i SAR-operationer inom sina respektive regioner. Detta omfattar gemensam utbildning, besöksutbyte och regelbundna möten för att säkerställa fortsatt samarbete. Den väpnade konflikten i Libyen har dock lett till att samförståndsavtalet har lagts på is, vilket väcker frågor om huruvida Libyen kan betraktas som en "säker plats" för landstigning efter att ha stoppats till havs. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har bedömt Libyen som osäkert för sådana ändamål, med hänvisning till landets instabilitet och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta har lett till flera diplomatiska tvister under de senaste åren, där fartyg med räddade migranter har nekats tillträde till hamnar och strandat till havs.
Bristen på överenskommelse om vad som utgör en "säker plats" och det primära ansvaret för den stat som ansvarar för SAR-regionen har gjort situationen mer beroende av politisk välvilja. Medan SAR-konventionen endast kräver att staterna samordnar SAR-tjänster inom sina egna ansvarsområden, kan underlåtenhet att samarbeta kritiseras men är svårt att åtala utan särskild inhemsk lagstiftning. Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har gett vägledning om SAR-insatser, men frågan om att hitta en snabb lösning på tillströmningen av migranter på den centrala Medelhavsrutten är fortfarande olöst.
Maltas unika läge och strategiska partnerskap med grannländerna visar på dess engagemang för att säkerställa ett tryggt och säkert Medelhav för alla. Frågan om var räddade personer kan gå i land enligt den nuvarande rättsliga ramen är dock fortfarande en stor utmaning för SAR-insatser i regionen.
Stillastående: Sjörättens roll i hanteringen av den uttömda krisen
Maltas ratificering av 2004 års ändringar av SAR-konventionen skulle vara en stor framgång, eftersom de flesta kuststaterna i Medelhavsområdet skulle tala samma "språk". Genomförandet av ändringarna skulle säkerställa att befälhavarens skyldighet att lämna assistans kompletteras med en motsvarande skyldighet att samarbeta i räddningssituationer, och därigenom befria befälhavaren från ansvaret att ta hand om överlevande och göra det möjligt för personer som räddas till sjöss under sådana omständigheter att snabbt föras till en säker plats - vilken det än må vara. Dessutom skulle uppföljningen av riktlinjerna och principerna klargöra innebörden av begreppet säker plats.
Syftet med alla räddningsinsatser är att rädda liv, och överlevande bör inte föras till en plats där de kan utsättas för ytterligare risker eller förföljelse. Att välja en säker plats bör inte behöva vara upp till en kapten och hans besättning, utan bör snarare vara en stats ansvar. På det hela taget är frågan om att finna en säker plats för personer som räddats till havs komplicerad och kräver samarbete och samordning mellan flera stater. Att fler kuststater i Medelhavsområdet ratificerar 2004 års ändringar av SAR-konventionen skulle vara ett steg i rätt riktning, men det återstår fortfarande mycket att göra för att garantera säkerheten och skyddet för dem som räddas till sjöss.
Jag hoppas att detta gav er en bra övergripande förståelse för hur komplex situationen i Medelhavet faktiskt är.
SV 
EN 
DE 
NL 
DA 
NB 
FR 
PL 
IT 
ES 
LV